Under de senaste tre åren (det fjärde pågår nu) har jag varit involverad i rivningsprojektet av kärnkraftverk. Objektet har varit det så kallade biologiska skyddet, vilket i detta fall är en armerad betongcylinder, cirka 15 meter hög, med en väggtjocklek på 1,5 meter och en diameter på 9 meter, som skyddar omgivningen från strålning från kärnreaktorn. Varje cylinder väger cirka 1 500 ton. Rivningsentreprenören är Lodab Demolering AB och jag är underentreprenör åt dem, med ansvar för HSE-koordinering. I praktiken har vi delat projektledarskapet med Lodabs platschef Mika Myntti.

Projektet omfattar samma arbete på fyra enheter: BKAB 1 och 2 samt OKG 1 och 2. Tre av dessa är redan färdigställda och det fjärde, OKG 1, pågår och ska slutföras före årets slut. De tre första var strukturellt identiska, men denna sista byggdes först och är mindre än de andra, men mer utmanande att demontera strukturellt och med högre strålningsnivåer.

Säkerhet är, som alltid vid rivningsarbete, av största vikt. Riskerna vid själva rivningen, lyftoperationer, arbete på höjd och liknande hanteras på vanligt sätt. Men naturligtvis är strålskydd en faktor som normalt inte behöver beaktas vid rivningar. Utöver strålskyddet är dammkontrollen något noggrannare än vid andra rivningar på grund av anläggningens kontrollerade ventilation. All luft leds genom en skorsten där filter analyserar både strålning och föroreningar. Den maximalt tillåtna personliga stråldosen per år är 20 mSv, men anläggningarna har satt interna gränser på cirka 25% av detta. Även om det undviks, kräver arbetet ibland vistelse nära bioskölden, där cylinderns insida och mitten är mest bestrålad. Allt eftersom arbetet fortskridit har vi utvecklat metoder för att minska arbete på dessa områden avsevärt. Detta har varit nödvändigt både för personalsäkerheten och av praktiska skäl, eftersom överskriden stråldos innebär att arbetaren tas ur tjänst för resten av året.

Rivningen har genomförts med vajersågning. Innan sågning har hundratals hål borrats genom cylindern enligt kapplanen för lyftkedjor och vajer. Beroende på plats kapas betongcylindern i segment om 5–35 ton, som därefter segmenteras ytterligare i olika avfallskategorier baserat på strålningsnivåer enligt kundens specifikationer. Vårt ansvar slutar med att packa dessa segment i sjöcontainrar som kunden transporterar till slutdeponi.

Detta har varit ett mycket intressant projekt som lärt mig mycket, inte bara om strålskydd, utan även om arbete på internationella arbetsplatser, lyftsäkerhet och dammkontroll. Nu är det sista aggregatet i full gång och jag ser redan fram emot framtida projekt. Var och vad – det vet jag inte än.